Tacksamhet

IMG_1317

Jag är tvungen att få en ut en sak ur mitt system angående tacksamhet. I min kamp omkring cancer hör jag utomståendes tankar. En medsyster med bröstcancer var jätteirriterad på varför alla cancerpatienter skall vara så ”jävla tacksamma”. Tacksamma för behandling, tacksamma för att ” nu är ju din behandling färdig, så var tacksam för att det gått så bra” och så vidare….
Jag är ju så oförstående. För jag ÄR tacksam. Jag ser det inte som ett tvång eller en svaghet. Jag ser det som ett ”pep” från omgivningen, när de inte vet hur och vad de ska säga. Den enda gången jag kan bli lite lätt irriterad är när jag får den omsorgsfulla meningen ”jamen det är ju tur att du fått bröstcancer, för det dör ju ingen av idag”. Jag brukar ligga steget före och säga detsamma, med tillägget att det är ju metastaser som tar livet av folk. Men hur ska man veta det? Det är ju bara omsorg och ett försök att vara positiv, och den enda gången jag inte tar in det är om jag har hört det ett par gånger den dagen och jag är sänkt av cellgiftens påverkan. För jag är verkligen glad för att jag fått cancern i bröstet, men det jag har ångest över och är rädd för är var mer i min kropp den har tagit boning? Det vet man inte här och nu, och det kan jag aldrig släppa. Det finns två mål i min behandling; att det inte finns metastaser kvar i mitt system efter denna omgång, och att jag blir friskförklarad om 5 år. Då är jag naturligtvis tacksam om dessa mål nås. Men jag är också tacksam under vägs för vad som görs för mig, utan att känna att detta är ett tvång eller något som förväntas av mig.

En annan mening som omgivningen har är till cancer-reklamen ”Säg nej till cancer”. ”Ja man säger ju inte ja, vad är det för reklam”, Skitdålig reklam!” och ”Varför ska vi få de dåliga historierna?” ( videoklippen från verkliga livet).
Jag förstår tanken bakom ”nej till cancer”… kanske dålig, men jag kan inte själv komma på något bättre. Och jag tycker de ”dåliga historierna” går hand i hand med verkligheten. Det slutar inte alltid lyckligt, men livet går vidare, och jag tycker det är en hyllning till de som kämpade hårt men förlorade kampen och de som står kvar i ett oerhört tomrum. I detta sammanhang är jag tacksam för att det finns engagemang för forskning inom cancerområdet så vi slipper fler dåliga historier.

Så kommer vi till Fuck cancer! Jag orkar knappt försvara det. Om man är ung eller gammal och har cancer, så lever vi med det och man är inte lagom arg på denna omotiverade attack på vår kropp. Man är inte irriterad eller upprörd. Det är fuck! Fuck cancer! Och speciellt när du är ung, mitt i livet och bara vill vara som alla andra och koncentrera dig på skolan, nya jobbet eller ut och festa eller hänga med grabbarna. Tror ni kritiker att man sitter och navelpillar och tänker ut vad man nu ska kalla ”den där lätt irriterande sjukdomen som vänder upp och ner på hela livet i vilken scen av livet du än befinner dig i?” Mitt första ord var just ”fuck!!”. Och jag ursäktar så mycket till er som tycker det är vulgärt…. men det kan inte beskrivas bättre. Cancer är totalt vulgärt! Och kom ihåg att om du själv blir upprörd över uttrycket så tillhör du troligtvis en skara som slipper leva med denna vulgära partner som vägrar att lämna din sida under en del av ditt liv eller som hotar att ta livet av dem du älskar mest. Jag är tacksam för att få lov att hjälpa till att trä armbanden som ger styrka och kärlek till de unga i denna situation. Det är en handling att ”göra något” i denna maktlösa situation. Och jag är tacksam att se att så många möter upp till dessa pärldagar. Jag tror det hjälper många, drabbade som de som berörs av cancern.

Och i det stora hela har jag inga större utmaningar i min egen omgivning, men vill bara belysa tacksamheten. Det är inget man ska förvänta eller känna som tvång. Det ska komma från hjärtat, och det är en skön känsla.

Och så till sist, jag är tacksam för att jag är så vacker skallig…..

I have to get a thing out of my system about gratitude. In my fight against cancer, I hear outsider’s thoughts. A co-sister with breast cancer was really annoyed at why all cancer patients should be so ”damn grateful.” Thankful for treatment, thankful that ”now’s your treatment finished, so be grateful that it has gone so well” and so on ….
I’m so clueless. Because I am grateful. I do not see it as a constraint or a weakness. I see it as a ”pep” from the environment, when they do not know how and what to say. The only time I can get a little irritated is when I get to the diligent sentence ”Well it’s lucky that you got breast cancer because nowdays nobody dies from it.” I usually stay ahead and say the same, with the addition that it is the metastases that kill people. But how could you know that? It’s only diligence and an attempt to be positive, and the only time I do not take it is if I’ve heard it a few times that day and I’m low by cellgiftens impact. Because I am really glad that I had cancer of the breast, but I have anxiety over, and am afraid of where else in my body it has taken abode? It is not known here and now, and I can never let go. There are two goals in my treatment; that there are no metastases left in my system after this round, and I will be fully recovered in 5 years. Then I am of course grateful if these goals are reached. But I am also grateful for what is done for me, without this is a compulsion or something expected of me.

Another meaning from others is the cancerfund-advertising ”Say No to Cancer”. ”Crappy advertising! ”And” Why should we get the bad stories? ”(Video clips from real life).
I understand the idea behind the ”no cancer” … maybe bad, but I can not myself think of anything better. And I think the ”bad stories” goes hand in hand with reality. It does not always end happy, but life goes on, and I think it is a tribute to those who fought hard but lost the fight and those who are left in an incredibly void. In this context, I am grateful that there is commitment to research in the cancer so we do not have more bad stories.

And Rhen there is ”Fuck Cancer”! I can barely defend it. If you are young or old and has cancer, we live with it and it’s not just that you are angry at this unwarranted attack on our body. It is not irritable or agitated. It’s fuck! Fuck Cancer! And especially when you are young, middle of life and just want to be like everyone else and concentrate on school, new job, or out partying or hanging out with the guys. Do you critical people think we sit and plan out what er should call ”that annoying disease that turns upside down the whole life in what ever stage of life you are in?” My first words were just ”fuck !!”. And I will excuse so much to those of you who think it’s vulgar …. but it can not be described better. Cancer is totally vulgar! And remember that if you get upset over the term you probably belong to a group that do not have to live with this vulgar partner who refuses to leave your side during a part of your life or threatening to kill those you love the most. I am grateful to be allowed to assist in making bracelets that give strength and love for the young people in this situation. It is an effort to ”do something” in this powerless situation. And I’m grateful to see so many faces up to these pearlthread-days. I think it helps many ill and those affected by cancer.

And on the whole, I have no greater challenges in my own neighborhood, but just want to highlight gratitude. It’s not something you should expect or feel as forced. It must come from the heart, and it’s a nice feeling.

And finally, I’m thankful that I’m so beautiful bald …..

Annonser

Round two

Känslan av att vakna utan starkt illamående… inte helt på topp, men utan starkt metallisk bismak längst upp i gommen, drag i svalget och illamående vid minsta rörelse…. den känslan är fantastisk!!! Jag är på rätt väg!! Ännu en gång har jag tagit mig tillbaka till ett liv som är lustfyllt att leva. Jag står rakryggad och stark framför spegeln med en totalt skallig hjässa och mörka ringar under ögonen. Ja… så pjåkig ser hon inte ut… hon som ser tillbaka i spegeln… hon börjar synkas med min självbild.
Det finns det som är värre än kal hjässa.

Det tog lite längre tid att ta sig hela vägen ut ur illamåendets tjocka dimma. Till trots att jag denna gång fick en annan delux medicin direkt insprutad i ådrorna innan cellgiftets entré. Men, den tog yrseln… och, jag trodde ända in i det sista att ” denna omgång var lättare” …. men… jag fick en mer utdragen period av illamående. Så, här sitter jag på tåget på väg till jobb, ganska exakt 8 dagar efter rond två, och känner att idag klarar jag mig utan medicin från morgonstunden, och med längtan att få vara med mitt team och ha en normal arbetsdag! Tänk att det känns så lustfyllt att få gå på arbetet och tjäna sina surt förvärvade pengar!?

Börjar cellgifterna äta upp min hjärna så jag blir desillusionerad i min tankeverksamhet? Börjar seniliteten breda ut sig och inte bara påverka var jag har lagt nycklarna och minnet att ta på peruken när jag ska gå ut? Det vet jag inte… och egentligen har det ingen betydelse, för här och nu är det bara nuet som gäller. Och när jag känner in nuet fylls jag av glädje och morgonens friska luft.

Är på mina ben i tolv timmar innan jag åter igen trycker nyckeln i låset. Tolv timmar av genomgång av alla våra fall, pur glädje att vara med ”mitt” team, reflektioner, nybakade bullar från kantinen, ”snygg du är i peruken!”, möte på möte, genomgång av domstolens avgörande, påskens semestrar, laxsallad till lunch, status med områdeschefen, en bukett tulpaner och varma ord från en snäll kollega, smalltalk på mitt rum, inköp av kvällsmat på Irma och tåget tillbaka till Sverige precis när mörkret har lagt sig. Det var en alldeles perfekt dag, när jag nästan klarade mig hela vägen, men så var han där…
…. och flåsade mig i nacken.
Jag skulle bara ta mig upp för rulltrappan från spåret, när jag för sent insåg att den stod still. Med vanan fortsatte jag att med snabba steg gå upp för den långa, stillastående rulltrappan upp till hallen. När en tredjedel var kvar insåg jag att det inte var det smartaste drag av mig att ge mig uppför denna backe, och han började slita och dra i min kropp och fingret prickade mig ivrigare och ivrigare på min axel. När jag klev över det sista trappsteget kippade jag efter andan och jag fick kämpa för att behålla fokus på att hålla mig upprätt. Jag flackar runt för att hitta en bänk där jag kan sätta mig ner, för det känns som golvet ligger långt ner i avgrunden och väggarna väjer bort från mig. Ingen ledig bänk. Jag ställer mig vid en dam som ser på mig och undrar om jag behöver sitta ner. Jag kan nog föreställa mig att jag har varit desperat i blicken och tämligen blek. Damen gör plats för både henne och mig och vi sitter väldig tätt. Jag känner mina djupa andetag och hur hjärtat pumpar för att bibehålla balansen i min kropp. Hon ser bekymrad ut, och frågar hur jag mår. Jag hade kunnat ljuga eller undgå hennes fråga, men något får mig att ärligt säga ”Jag glömde att jag har cancer och borde inte ha trott att jag kunde bestiga berg, utan skulle ha tagit hissen”. Vi talar och skrattar i fem minuter åt hur kroppen inte alltid vill det vi själv vill, och hur ålderdom och sjukdom gör en ödmjuk och tacksam när kroppen väl fungerar, och trots allt oftast är någorlunda samarbetsvillig.

Hon gjorde en skillnad för mig i sin omsorg för en okänd medmänniska och jag vet att jag gjorde en skillnad för henne, för när jag reser mig för att gå vidare i min alldeles underbara vanliga dag, säger hon ”Du är en stark kvinna, och det kan bara gå bra för dig, det vet jag”.

Hans prickande, flåsande oro och hånande närvaro byts ut mot en ro och glädje över ett femminuters möte med en gammal dam som är på väg till Uppsala. Vi sitter där mitt i smeten på Malmö central, med var sin flåsare på var sida, och vi bara nonchalerar deras närvaro. För det finns ju faktiskt ingen anledning att invitera in dem i vårt samtal.
Och de ska fan i mig inte få fördärva min glädje över min alldeles vanliga dag!!!

Round two
The feeling of waking up without strong nausea … not quite on top, but without strong metallic off-flavor at the top of the palate, nausea at the slightest movement …. the feeling is amazing !!! I’m on the right track !! Once again, I have taken me back to a life that is pleasurable to live. I stand tall and strong in front of the mirror with a totally bald head and dark circles under the eyes. Yeah … Not too bad … she’s looking back in the mirror … she starts to sync with my self-image.
There is that which is worse than a bald head.

It took a little longer to get all the way out from thick fog of nausea. In spite of that, this time I got another delux medicine directly injected into the veins before the chemo entrance. However, it took giddiness … and, I thought all the way that ”this round would be easier” …. but … I got a more prolonged period of sickness. So, here I sit on the train on my way to work, pretty much exactly 8 days after round two, and feel that today I can manage without medication from morning hour, and the longing to be with my team and have a normal day! Imagine that it feels so pleasurable to go to work and earn the hard earned money !?

Maybe chemo eat up my brain so I become disillusioned in my thinking? Maybe à senility spreads out and not just affect the memory of where I put the keys or memory to put on the wig when I go out? I do not know … and really it does not matter, because here and now is the only moment that counts. And when I feel in the present moment I am filled with joy and the morning’s fresh air.

Twelve hours later I pressed the key in the lock. Twelve hours of review of all our cases, sheer joy to be with ”my” team, reflections, freshly baked rolls from the canteen, ”You look great in the wig!” Meeting after meeting, review of the Court’s ruling, the Easter holidays, salmon salad for lunch, status with the area manager, a bouquet of tulips and warm words from a good colleague, small talk in my room, the purchase of supper at Irma and the train back to Sweden just as darkness settles. It was an absolutely perfect day, when I almost passed all the way, but there he was …
…. And puffed my neck.
I would just get the escalator from the track, when I realized too late that it was standing still. By habit I continued with rapid steps to go up the long, stationary escalator up to the hall. When the third was left, I realized that it was not the smartest move of me to give me up this hill, and he began to tear and pull my body and his finger dotted me fervently on my shoulder. When I stepped over the last step as I gasped for breath and I had to fight to stay focused on keeping me upright. I rove around to find a bench where I can sit down, because it feels like the floor is far into the abyss and the walls flinch away from me. No vacant bench. I wonder when an older lady looks at me and asks if I need to sit down. I can probably imagine that I have been desperate in my eyes and rather pale. The lady makes room for both her and me and we sit mighty tight. I feel my deep breath and how the heart pumps to maintain balance in my body. She looks worried and asks how I’m doing. I could have lied or evade her question, but something makes me to honestly say ”I forgot that I have cancer and should not have thought I could climb mountains, but should have taken the elevator.” We talk and laugh for five minutes at how the body does not always want what we want, and how old age and sickness makes one humble and grateful when the body is working, and after all, is usually fairly cooperative.

She made a difference for me in her care for an unknown human and I know I made a difference for her, for when I rise to move on in my very lovely ordinary day, she says ”You are a strong woman, and it can only go well for you, I know. ”

His pricking, panting anxiety and mocking presence is replaced with a peace and joy over a five-minute meeting with an old lady who is about to go to Uppsala. We are sitting there right in the thick of Malmö Central, each with its ”breather” on each side, but we just ignore their presence. For there is actually no reason to invite them into our conversation.
And I’ll be damned if I let him spoil my joy over my very ordinary day !!!

Nu ryker lockarna

IMG_1076
Nu ryker lockarna…
Det började i morse. Jag borstade håret och borsten blev full av blonda hårstrå. Jag kände inget speciellt utan bara såg mig själv i spegeln och sa ut högt ” Nu börjar det!”. Har förberett kidsen så mycket jag kan, ( och ni ser nu första glimten av peruk ett) och jag började väl själv undra om jag skulle få behålla min ” hårprakt” trots allt, för jag har ju bara fällt som vanligt. Jag har berättar för ett par stycken idag utan någon sentimental underton, men det är nu här i kvällens mörker, ensam i sängen och vänstra handen full av hårstrån som tårarna rinner ner för kinden. Jag vet egentligen inte varför, för jag har gjort upp om att det är en del av priset för att få fortsätta att leva, och jag har förlikats med att det är det lilla priset, om än dramatiskt. Det är nog mer att nu kommer ”det att synas”. Jag kan inte längre gömma mig bakom mitt vanliga jag och skräcken tar tag i mig med ett långsamt strykande över mitt huvud och ner längs min kind. Klapp efter klapp blir jag mer och mer rädd för att cancern ska ta över mitt liv. Rädd för att jag skall bemötas på ett annorlunda och främmande sätt av kassörskan på ICA eller kollegan på jobb som tydligt har beröringsångest när det gäller cancer. Jag är rädd att skämt ska sväljas och tisseltasslet ska fylla hörnen på min väg, för av omsorg ”skydda” mig och skärma mig. Jag vet att ni som känner mig och verkligen vet vem jag är blir berörda av min resa, och jag vet att ni aldrig skulle behandla mig annorlunda, men just nu kan jag vackla i min övertygelse om allt blir som vanligt. För allt blir inte som vanligt. Och vad säger man…? Jag tycker jag är som vanligt, men det är jag ju ändå inte. För jag delar säng med en väldigt obehaglig typ, och nä, det är inte den ”obehagliga typen” vi känner 😉, utan det är han som ligger här och flåsar. Jag vet inte om det är Internationella Cancerdagen som gör mig extra känslig, hårtåtarna i min hand eller en dag med mindre energi som gjort att döden helt obehindrat satt sig på min sängkant…
Jag vet inte varför jag inte protesterar. Kanske för att jag beslutat mig för att inte kyssa honom på vår första date, och på något konstigt sätt har jag accepterat att han stryker omkring i skuggorna, även om jag på inget vis har tagit honom till mig. Jag sparkar till honom och han kurar ihop sig på golvet vid fotändan av sängen, och hoppas att han håller sig där resten av natten. För imorgon är en alldeles vanlig dag. Kanske lite svalare om skalpen. Men ändå ännu en dag att njuta, känna, omfamna och leva… och vad gör det att jag har ett brutalt ”fan” som vägrar lämna min sida i ett kapitel av mitt liv. Vad gör det om hundra år?
Jag tänder ett ljus för alla de underbara liv som inte längre finns på vår jord och finner tröst i att jag tycker mig se skuggor av vingar i ljusets sken.

Ja, jag är helt övertygad om att vi inte är ensamma, min flåsare och jag …..

Now smoke curls …
It started this morning. I brushed the hair and the brush was full of blonde hair. I felt nothing special but just saw myself in the mirror and said out loud ”Now it begins”. Have prepared the kids as much as I can, (and you now see the first glimpse of a wig) and I started myself wondering if I could keep my ”flood of hair” after all, nothing has changed. I have told a few close persons today without any sentimental undertone, but it is now, here in the evening darkness, alone in bed and left hand full of hairs that tears are flowing down my cheek. I really do not know why, because I have made up with myself that that is part of the price to continue to live, and I have reached a settlement that it is the small price, albeit dramatically. It’s probably more that now ”people can tell”. I can no longer hide behind my usual myself and fear takes hold of me with a slowly stroking over my head and down my cheek. Stroke by stroke makes me become more and more afraid that the cancer take over my life. Afraid that I might be approached in a different and strange ways of the cashier at the ICA or colleague at work who has clearly touchanxiety when it comes to cancer. I’m afraid that joke to be swallowed and tisseltassle to fill the corners of my way, because of care and to ”protect” me and shield me. I know that you who know me and really know who I am are touched by my trip, and I know you would never treat me differently, but right now I waver in my belief if everything ever will be back as usual. For everything is not as usual. And what is there to say …? I think I am as usual, but of course I am still not. Because I share a bed with a very unpleasant kind, and no, it’s not the ”unpleasant type” we know 😉, but it is he who lies here and breaths heavy. I do not know if it’s International Cancer Day that makes me extra sensitive, the hair in my hand or a day with less energy that made that death completely unhindered sits on the edge of my bed …
I do not know why I did not protest. Maybe because I have decided not to kiss him on our first date, and in a strange way, I have accepted that he was prowling in the shadows, although I by no means have taken him to me. I kick him and he curls up on the floor at the foot of the bed, and hope that he stays there the rest of the night. For tomorrow is a very ordinary day. Maybe a little cooler on the scalp. But still one more day to enjoy, feel, embrace and live … and who cares I have a brutal ”fan” who refuse to leave my side in a chapter of my life. What’s the difference in a hundred years?
I light a candle for all the wonderful souls that no longer exists on our planet and finds comfort in that I think I see wings in the shadows from the lit candle.

Yes, I am absolutely convinced that we are not alone, my heavy breather and I …..

[Contact-form Subject = ‘[balux2014% 26 # 039; s Blog’] [contact-field label='Comment' type='textarea' required='1'/] [contact-field label='name' type='name' required='1'/] [contact-field label='Email' type='email' required='1'/] [/ contact-form]