Semester från cancern

  Jag gick förbi Petri kyrka härom morgonen. Ett sommarregn fyllde nuet och spår av en kamp spärrar min väg. Vita, perfekta fjädrar i en hög med vattenpärlor spridda över dunet ….. kan det vara en ängel som kämpat för någons själ? Var det kanske min själ som blev sparad? För biopsin av knutan var inte färdig idag, till trots att de hade lovat att ge mig besked innan resan. Så det slutade med att chefsläkaren ringde laboratoriet och fick preliminärt besked. Det var godartat! Jag väljer att tro att det är så, och lägger ångest och oro på hyllan. Väljer att ta semester från sjukdom och otrygghet och tror på att allt blir bra. Om nu de vita fjädrarna kommer från den som kämpat för mig, så kan jag  ju inte svika genom att inte släppa taget om ovissheten, bara för en månad.
Jag är fylld av kärlek, glädje och ro. Jag är också fylld av insikt. Jag vill mer än min kropp klarar, och det är en svår balans att få med allt man vill utan att pressa sig över gränsen. Jag tackade nej till ett bröllop, som säkert blir alldeles underbart, med alldeles underbara huvudpersoner. Jag skulle ha en speciell uppgift och det var svårt att tacka nej. Det är inte likt mig, eftersom jag brukar kunna pressa mig till det jag gärna vill, även om ork och energi tryter, men insikten kom ikapp mig och risken blev för stor. Jag tröstar mig med att vi kommer att träffas tillsammans med resten av våra underbara vänner och familj till 4th of July hemma hos grandma Betty och grandpa Ed. 

Livet är underbart… 

Det är som en berg- och dalbana, med skratt, gråt, kärlek, ångest och lycka. 

  Ibland får man hålla i peruken och ibland åker man bara ”naturell”. Men det viktigaste är att man åker och vågar ta steget att leva. För tänk så många ”änglar” som kämpar för oss, och som inte klarade kampen mot sjukdom och ålderdom. Jag åker gärna en runda till för dem. Livet! Watch out! Here I come! Jag tar semester från cancern och jag har låst in flåsaren i ett skåp i mitt sovrum. Jag vet att han inte lämnar min sida ännu på många år, men jag har inte fixat pass och inresetillstånd, så jag ger honom fritt en månad. 

Nästa gång ni hör från mig är jag i mitt älskade Los Angeles. Som sagt, livet är underbart!!!! 
I went past Petri Church the other morning. A summer rain filled the present when the traces of a struggle blocking my way. White, perfect feathers in a pile with water beads scattered over the down ….. it might be an angel who fought for someone’s soul? Was it my soul that was saved? The biopsyresult of the bump on my throat was not finished today, although they had promised to give me the answer before the trip. So it ended up with the head physician called the laboratory and received preliminary decision. It was benign! I choose to believe that this is so, and places anxiety and worry on the shelf. Choose to take a holiday from disease and insecurity and believe that everything will be fine. If now the white feathers come from those who fought for me, I can not betray, i have to let go of uncertainty, only for a month.

I am filled with love, joy and peace. I am also filled with insight. I want more than my body can handle, and it is a difficult balance to get everything I want without pushing over the limit. I declined to a wedding, which surely will be quite wonderful, with a absolutely wonderful couple. I would have a particular role and it was hard to say no. It is not me, because I tend to push myself, although the strength and energy is tight, but the realization came up with me and the risk became too great. I comfort myself with that we will meet with the rest of our wonderful friends and family to the 4th of July at the home of grandma Betty and Grandpa Ed.
Life is wonderful …
It’s like a roller coaster, with laughter, tears, love, anxiety and happiness.

  
  Sometimes you have to hold on to the wig and sometimes go ”natural”. But the key is that you go and dare to take the step to live. To think so many ”angels” who fights for us, and who could not fight against disease and old age. I like to go another round for them. Life! Watch out! Here I come! I take vacation from cancer and I have locked the breather in a cupboard in my bedroom. I know he does not leave my side for many years, but I have not fixed the passport and entry permit, so I give him free for a month.

Next time you hear from me, I’m in my beloved Los Angeles. As I said, life is wonderful !!!!

Annonser

Färdig!!…eller?

  I förrgår passerade döden mig med en meters avstånd. Den sedvanliga tystnaden i väntrummet blev till ett sorl i förhållande till den tystnad som uppstod när han körde förbi i sin rullstol. Ett par blickar möttes och jag såg att var och en av mina medsystrar satt med var sin pustare vid sin sida, som omslöt dem. Ångesten hade kunnat skäras med kniv, för vi visste alla att nästa gång kan det vara vi själv som sitter där levande död, på väg in till strålning i ett sista hopp att kickstarta den sista gnista av liv i vår kropp. De sista mötena i detta väntrum har tagit hårt på mig, och vetskapen om att det var min sista strålning, och förhoppningsvis min sista behandling, gör att jag orkar använda denna kunskap till något gott. Men ärligt talat vet jag inte hur mycket längre jag hade klarat att kämpa emot såväl flåsare som de negativa tankarnas rundgång. 

Men det är glädjens dag! Sista strålningen igår!! Så skönt att få slippa att må illa, slippa att utsätta kroppen för fler övergrepp som utmattar och sluta räkna ner tills det hela är över. Så skönt att få säga att det är över!! Det ”brända” bröstet får vara den symboliska sidan av vad resten av min lekamen har fått utstå. Strålningen fortsätter att vara aktiv i två veckor till, där skadorna kan bli värre, och sedan kan kroppen få lov att reparera och bygga upp. Ännu en gång. 

Jag firade lite med syrran och hennes dotter igår, och tänker även minifira lite i helgen. Har inte krafter att ta ut för stora vändor, men sparar energin till att få fira i lite större omfång när hösten/vintern är här. Och den stora ”Leva livet-festen” kommer först på banan när jag helt är på säkra sidan. För nu börjar väntan. Det är bara halva slaget vunnet… jag ska känna efter och våndas över varje misstanke om återfall. Det är nu jag står ensam med flåsaren och jag ska helt ärligt erkänna att helt plötsligt var cellgift och strålning bra vapen att hålla i handen. Nu har jag bara livslusten och hoppet att försvara mig med. 

Det är extra hårt att leva med när de ringde idag från punkteringsavdelningen på sjukhuset och vill ha biopsprovtagning av knutan på halsen som de punkterade förra veckan….jag är rädd…. för det var så det hela började… biopsprovtagning. Glädjens dag med flåsaren vid handen! Min kamp fortsätter. 

The day before yesterday passed the death me with a meter distance. The customary silence in the waiting room became a murmur in relation to the silence that occurred when he drove by in his wheelchair. A pair of eyes met and I saw that each of my fellowsisters sat with a breather on their side, that embraced them. The anxiety could be cut with a knife, because we all knew that the next time it may be ourselves who sits there living death, entering into radiation in a last hope to kick-start the last spark of life in our body. The last meetings in this waitingroom has been hard on me, and the knowledge that it was my last radiation, and hopefully my last treatment, means that I can use this knowledge to something good. But honestly I do not know how much longer I could managed to fight breathers and the negative thoughts.
But it is joyful day! Last radiation yesterday !! So nice not to have to feel ill, avoid exposing the body to more abuse as exhausts and stop counting down until it is all over. So nice to say that it is over !! The ”burnt” chest may be the symbolic side of what the rest of my body has endured. The radiation continues to be active for two weeks, where the damage could get worse, and then the body can be allowed to repair and rebuild. Yet again.
I celebrated a little with my sister and her daughter yesterday, and think also mini celebrate a little this weekend. Do not have power to charge for large rounds, but saves energy to celebrate in a little more range when the autumn / winter is here. And the big ”Living life-feast” comes first on the track when I am completely on the safe side. For now begins the wait. It is only half the battle won … I feel for and agonize over every suspicion of relapse. It is now I stand alone with the breather and I must honestly admit that suddenly was chemotherapy and radiation great weapon to hold in hand. Now I have only the lust for life and the hope to defend myself with.
It is especially hard to live with when they called today from puncture department at the hospital and want biopsy of the bump on the neck thay they punctured last week …. I’m afraid …. for that was how it all began … biopsy . Day of joy with the breather at my hand! My battle continues.

Tankar i väntrummet

   Vid vissa svaga tillfällen har jag ynkliga tankar där jag har svårt att förstå att jag skulle få cancer ”just nu”. Precis som det finns något bra tillfälle… Jag kan då tänka, varför det inte väntade i allafall tio år, så barnen slapp att bli så berörda av det. Varför är det bara jag och andra ”gamlingar” på 70+ som sitter här? Är det bara jag som har sån otur att få det så tidigt?! Jag kan i 10 minuter inombords skrika ut min frustration över varför inte JAG fick vänta bara lite med att få hela mitt liv satt på standby?! Varför fick inte barnen få lov att ha mig som den vanliga mamman barndomen ut? 

Så igår, när jag kom till strålningen, satt du där. Blekvit hud, ljusblå ögon och en blond, långhårig peruk. Du var vacker som en sommardag, men jag vet och du vet att jag vet. Dina glesa ögonbryn och den lite för stora peruken. Du hade en trotsig blick och jag förstår dig. Det är inte det roligaste att börja sommarlovet med att sitta i drop in-rummet på strålningsavdelningen i Lund. Inte när man är 14-15 år. Inte när man är 51 heller för den sakens skull. Du har precis den åldern när det är så viktigt att vara som alla andra, och ens identitet skal testas och experimenteras med, och frigörelsesprocessen är i högblom. Det är svårt när man står där med en ork och kraft som bara bär en till strålning, och möjligtvis en fika på McDonalds. Du pratar tvärt och surt till din mamma, som provar att trösta dig i din tvärhet. Jag vet att innerst inne ville ni nog bara sitta och hålla om varandra riktigt, riktigt hårt och gråta ut all oro, maktlöshet och besvikelse. Och det hoppas jag att ni gör ibland. 

Jag kan inte låta bli att skämmas över mitt ynk över att jag fick cancer så ”tidigt i livet”. Det känns som att jag har del av att den unga flickan har fått det, för att jag ska ”minsann få se att det finns de som är yngre”. Jag vet det inte är så, men jag inte låta bli att känna så.

Så sitter jag där idag igen. Jag och gamlingarna. Så kommer en mamma med sin son vid handen. Jag tänker att lilleman ska med mamma och se vad hon gör varje dag när hon åker till sjukhuset. Så som mina barn gjorde i förra veckan. De fick följa med och se maskinen och se mig ligga i formarna för att fixeras, och sedan följa strålningen på skärmen. Men efter en stund förstår jag att det är mamma som brukar följa på skärmen. Och när sedan två sjuksköterskor kommer rullande med en stor sjukhussäng och där ligger en liten kropp under ett stort täcke, så brister det för mig. Jag ser genom mina tårar de små gympaskorna som ligger löst vid fotändan. Storlek 25-26. Jag orkar inte titta längre upp i sängen. Jag orkar inte se fler barns kloka blick, som du bara kan se i ögonen på dem som mött flåsaren….

…..jag lovar att aldrig mer ynka mig i varför där inte finns så många som är i min ålder och yngre på ”dödens gångar och väntrum”. Jag lovar dyrt och heligt. Jag lovar att aldrig mer vara besviken på att jag inte ska igenom detta senare i livet istället för nu. Jag förstår nu i mitt hjärta att jag har varit priviligerad att få vänta tills ”det var rätt tid för mig”. 

Så snälla Guden, du behöver inte överbevisa mig mer. Jag tycker inte längre att det är så orättvist. Men tillåt mig att få återkomma med mitt ynk om orättvisa om du inte tycker min resa till Cancerland har varit lång nog. Jag har bara torsdag, måndag och tisdag kvar i strålningsavdelningens väntrum. Sedan väntar mig år i ovisshetens väntrum. Snälla, du behöver inte förlänga visumet, jag är fullt tillfreds med denna del av resan. Och medan jag har dig på ”tråden”, snälla, snälla, låt dom tre barnen få en vacker och fin sommar. Riv sedan deras inresetillstånd, så lovar jag att aldrig mer…..

At some weak occasions I pity myself and I find hard to understand that I would get cancer, ”right now”. As there ever  is any good time … I can then think about why it did not wait ten years so the kids did not have to be so affected and concerned by it. Why is it only I and other ”elderly”, 70+ sitting here? Is it just me who has such a bad luck to get it so early ?! I can for 10 minutes inside scream out my frustration over why didn” t it wait just a little bit to get my life sat on standby ?! Why did not the children get permission to have me as the common mother of their entired childhood?
So yesterday, when I came to the radiation, you were sitting there. Pale white skin, blue eyes and a blonde-haired wig. You were as beautiful as a summer day, but I know and you know that I know. Your sparse eyebrows and the longhaired wig. You had a defiant glance and I understand you. It’s not the most fun to start summer vacation to sit in drop-in room at the radiation department in Lund. Not when you are 14-15 years old. Not when you are 51 or for the sake of it. You have the age when it is so important to be like all the others, and even the identity is  tested and experimented with, and the process of liberation is blooming. It is difficult when you are standing there with a strength and power that only carries one to radiation and possibly a snack at McDonalds. You’re talking abruptly, and sour to your mother, who try to comfort you in your bad mood. I know that deep down, you probably just wanted to sit and hold each other really, really hard and cry out all anxiety, powerlessness and disappointment. And I hope you do sometimes.
I can not help but be ashamed of my selfpity that I got cancer, ”early in life.” It feels like I’ m to blame of the young girl has received it, because I will ”certainly see that there are those who are younger.” I know it is not so, but I can not help but feel that way.
So I sit there again today. Me and the oldies. Then comes a mother with her son by the hand. I think that the little man is with Mom to see what she does every day when she goes to the hospital. Like my kids did  last week. They went with me tovsee the machine and see me lying in the molds to fix my body, and then follow the radiation of the screen. But after a while I understand that it is the mother who usually follow on screen. And then two nurses rolled in a large hospital bed, and there is a small body under a large blanket, so deficiencies it for me. I see through my tears the small sneakers lying loose at the foot end. Size 25-26. I can not look further up in bed. I can not see more childrens wise look, the eyes of them who have met the breather…
….. I promise to never again pity myself with why there are not so many who are my age or younger on the ”death corridors and waiting rooms.” I promise you dear and sacred. I promise to never again be disappointed that I was not going through this later in life instead of now. I now understand in my heart that I have been privileged to wait until ”it was the right time for me.”
So please the God, do not convict me more. I do not feel anymore it’s unfair. But allow me to come back with my pity about injustice if you do not think my trip to Cancer Land has been long enough. I have only Thursday, Monday and Tuesday left in the radiation department’s waiting room. After awaits me years in uncertaintywaiting-room. Please, you do not need to extend the visa, I am fully satisfied with this part of the trip. And while I have you on the ”thread”, please, please, let the three children get a beautiful and nice summer. And after, tear up their visaadmission, I promise to never again …..

Att inse 

  

Jag är fulltids sjukskriven sedan måndag. Ni som känner mig, vet att när jag accepterar detta, är det för att jag har insett att jag måste. Jag brinner för mitt arbete och mina kollegor, så det är inte lätt att klippa av bandet till normaliteten. Men mina steg är tunga och min kropp är seg. Jag måste ta sats för att komma ur sängen, och jag måste mobilisera mer och mer energi för att göra de simplaste vardagsgöror. Vissa dagar njuter jag livet som vem som helst, men betalar i mångfald flera dagar efter. Tröttheten går inte att sova bort, utan är en kompanjon som man måste acceptera lika mycket som flåsaren. Och jag är själv förvånad, att jag från och med i måndags, helt släppte taget med jobbet. Sjukskriven juni ut och sedan semester hela juli. 

Strålningscentrum ligger i Lund och jag är halvvägs igenom strålningen. Vissa dagar går det på en kvart, andra dagar är väntetiden för drop in över 2,5 timme. Ett underbart väntrum, med fantastiska anställda även där. Jag är den yngsta av patienterna, och har i princip bara tidningar att underhålla mig med. Det är en underlig tystnad i rummet, och jag blev illa berörd de första gångerna. Men nu inser jag att ingen av oss har energin att investera något i tillfälliga möten. Vi sitter med ett leende (nåja, vissa av oss) på läpparna, och glor rakt ut i luften, stirrar på kölapparna eller i en lättsam skvallertidning. Energin är noll. 

Inga biverkningar ännu av strålningen. Känns inget, så i själva verket kan de fylla mig med Startrek-fantasi, för så spejsad är utrustningen. Men jag vet att det kommer säkert, så det är bara att rusta för vad komma skall.

Var på MAS i förra veckan och överläkaren på onkologiska avdelningen tittade på min knuta på halsen. Han var inte orolig, men den ska punkteras innan vi åker för att vara helt säker. Han berättade också om processen efter strålningen. Jag får ett återbesök efter strålningen. Sen tar det ETT ÅR till nästa besök!!!! Mitt hjärta föll ner i magen på mig och jag svarade ”ja” när han undrade om jag kände mig övergiven. (Jag måste ha tappat all färg och haft en stirrande blick.) Han förklarade väldigt logiskt och jag förstår det rent intellektuellt, men känslomässigt… Istället för att man kommer på täta uppföljningar, där man för övrigt ändå inte röntgar, så skall man själv uppsöka onken om man känner sig konstig, eller känner några knölar eller andra udda förändringar. Då får man snabbt tid och det blir handlat på omgående. Jag förstår, men om jag nu ”missar” något? Om mina vanliga krämpor kamouflerar allvarliga tecken? Eller jag kommer att springa som en jojo fram och tillbaka för knutor på halsen och andra ställen. När är man nojig, och när tar man för lätt på tecknen? Han berättade vidare om min typ av cancer. ”Allvarlig diagnos”, ”aggressiv” och ”snabb tillväxt” ekar i mina öron. Det positiva är att just pga att den är så snabbt växande svarar den form av cancer väldigt bra på cellgiftsbehandling, och man kan ”pusta ut” lite snabbare när det gäller metastaser. Som läkaren sa med sin kliniska röst ”Om man klarar sig i två år utan tillbakafall så är det liten risk att det kommer senare, i förhållande till mindre aggressiv cancer där man inte kan pusta ut förrän efter fem år”. Fint! Då ska jag ”bara” gå runt i två år med ångest över att missa något tecken på spridning. Ja, jag försöker se det positivt… men just nu står det 3-0 till pustaren 😐. 

Jag måste inse. Jag blir aldrig densamma. Oron förblir min kompanjon i många år ännu, och så länge jag lever. Men jag har också fått gåvan. Gåvan att stanna tiden. Du och jag har alltid vetat att vi alla ska dö. Men jag VET att jag ska dö, med hela min själ. Denna sommar kommer att bli den vackraste och mest intensiva sommar någonsin. Himlen kommer vara blåare än någonsin, vattnet våtare och mötena djupare. Och jag hoppas och tror att jag får uppleva fler av dem, men om det inte skulle vara så, så ska jag suga ut allt och njuta som om det vore den sista….
I am a full-time sick leave since Monday. Those of you who know me, know that when I accept this, it’s because I’ve realized that I need. I am passionate about my work and my colleagues, so it is not easy to cut the ribbon to normality. But my steps are heavy and my body is tough. I have to use all power to get out of bed, and I must mobilize more and more energy to do the simplest everydaytasks. Some days I’m enjoying life as anyone, but pays for it several days. Fatigue can not sleep off, but is a companion that you have to accept as much as the breather. And I’m surprised myself that I from Monday, completely let go with the job. Sick leave in June and then the holiday throughout July.
Radiation Centre is located in Lund and I’m halfway through radiation. Some days it goes on quarter, other days waiting for drop in over 2.5 hours. A wonderful waiting room, with fabulous staff too. I am the youngest of the patients, and has basically just magazines to entertain me with. There is a strange silence in the room, and I was confused the first few times. But now I realize that none of us has the energy to invest something in ad hoc meetings. We sit with a smile (well, some of us), staring straight into the air, staring at the ticket area or in a light-hearted gossip magazine. The energy is zero.
No side effects yet of the radiation. Feels nothing, so in fact they can fill me with Star Trek fantasy, for all I know with their spacy’s equipment. But I know it certainly will come, so just to prepare for things to come.
Where at MAS in the last week and the chief physician at the oncology department looked at my lump on my neck. He was not worried, but it must be punctured before we go to the USA to be completely safe. He also talked about the process after radiation. I get a return after radiation. Then it will take one year to the next visit !!!! My heart fell into my stomach and I said ”yes” when he asked me if I felt abandoned. (I must have lost all color and had a staring gaze.) He explained very logically, and I understand it intellectually, but emotionally … Instead of coming on frequent follow-ups, still not X-ray, I shall seek help myself at Onken if I feel strange, or feel any lumps or other unusual changes. Then I get quick time and it will be acting on immediately. I understand, but if I ”miss” something? If my usual ailments camouflages serious signs? Or I will run like a yo-yo back and forth nodules on the neck and elsewhere. When is one paranoid, and when taking it too easy on the signs? He also told about my type of cancer. ”Serious Diagnosis”, ”aggressive” and ”fast growth” echoes in my ears. The positive is that precisely because it is such a fast-growing  form of cancer it responds very well on chemotherapy, and you can ”relax” a little faster regarding metastases. As the doctor said, with his clinical voice ”If you survive for two years without back case, there is little risk that it will come later, in relation to the less aggressive cancers where one can not relax until five years”. Nicely! Then I ”just” walk around for two years with anxiety over missing a sign of spreading. Yes, I try to see the positive … but right now it is 3-0 to the breather 😐.

I have to realize. I will never be the same. Concern remains my partner for many years yet, and as long as I live. But I have also received the gift. Gift of stopping time. You and I have always known that we all must die. But I know I’ll die with my whole soul. This summer will be the most beautiful and intense summer ever. The sky will be bluer than ever, the water wetter and meetings deeper. And I hope and believe that I get to experience more of them, but if it would not be so, I will suck everything out and enjoy as if it were the last ….

Strålning

  Jag har varit en tur till Lund till röntgen för att kalibrera/mäta ut var de ska stråla. Jättesnällt mottagande, och superfräsha lokaler. Fick tre permanenta tatueringar i form av prickar, och streckgubbar i tusch. Jag skulle vara rädd om dem och inte sudda bort dem… eh,… så här en vecka senare och dagen innan strålning finns bara mina egna streck kvar… har försökt att hålla dem vid liv i kavaljergången med egen tusch, utan större succé. Får lägga min tillit till de permanenta prickarna. 

Så ska det börjas imorgon. Tänkta 15 gånger 2-22 juni. 

Där är en reklam på tv där de till sist skriver:

All cancer sätter sig i huvudet till sist.

Det har så småningom sakta krupit in hos mig. Har en knuta på halsen i form av ett litet krusbär. För 6 månader sedan hade jag tänkt ” fan en innebrännare” idag tänker jag ”ok…”känn,känn”….äsch, det är nog ingenting…eller?….dök den inte upp precis när jag slutat med cellgiften?..”känn,känn”…..googla lite….” 

……..och helt plötsligt sitter jag på sängkanten med flåsaren. Han får mig, under vilt applåderande och höga tillrop, att fortsätta att googla in i ”cancerträsket”. M E T A S T A S E R….. det fulaste ord på denna jord!!!!! Jag vill inte och slänger bort honom från min ena axel, men han övertygar mig med sin envishet att ”vill du inte veta om du ska dö, nu när du har en knuta på halsen??! Jag googlar vidare och tårarna står högt i mina ögon. Han kryper upp igen och sitter vid min sida och håller om mig. Schhhh! Det är bäst om du googlar vidare… så,så… bara lite till….så, så….Till slut ger jag efter och jag faller samman i sängen och bara gråter av ångest. Jag förstår att jag har fått ”cancern på hjärnan” och kommer att tolka allt som ett potentiellt hot mot mitt liv. Jag kommer att vara den där hyperkondrikern som jah aldrig trodde jag skulle bli och som verkar oerhört energistjälande för sig själv och andra. Och jag gråter för att jag inte har något val. Jag är tvungen att reagera och agera på allt för att få lov att leva!!! Flåsaren ser på mig med sin ”jamen du har ju mig”- blicken. Jag orkar inte mer och somnar med iPaden i famnen och flåsaren bredvid. Ringer nästa dag och bokar tid med en läkare som ska titta på mitt krusbär imorgon på MAS, efter min strålning i Lund. 

Behöver dock inte fråga honom om de andra ”symptomen” som poppar upp ett efter ett EFTER sista cellgiften. Fann svar på mina tankar omkring varför jag är så seg, trött, mjölksyra i alla muskler och stel som en pensionär på en sida för Cancerdrabbade: 

De värsta biverkningarna har man ungefär 3 månader efter sista cytostatikabehandlingen och man kan leva med cytostatika-biverkningarna upp till två år. Det var det ingen som talade om för mig. 

Så guys, ni får bara ha tålamod med mig och så får jag ha tålamod med flåsaren. 

I have been a trip to Lund to radiology for calibrating / measuring out where to aim.  Kind reception, and fresh place. Got three permanent tattoos in the form of dots, and stick figures in ink. I was to protect them and not to erase them … uh … a week later and the day before radiation is just my own ink left … have tried to keep them alive in decolletage without much success. Must put my trust in the permanent dots.

So, it started tomorrow. Prospective 15 times 2 to 22 June.

There’s an advertisement on television where they finally writes:

All cancer ends in head eventually.

It has been gradually slowing crawled in with me. Have a lump in the neck in the form of a small gooseberry. 6 months ago I had thought ”fuck an inner burner” Today I think ”ok …”feel, feel ”…. Oh, it’s probably nothing … or? …. Turned it up exactly when I stopped taking chemo? .. ”feel, characterized” ….. googling a bit …. ”
…….. And all of a sudden I’m sitting on the bed with a skinning breather, my old friend. He pepped me, over the wild applause and heckling high, continue to Googling into the ”swamp of cancer”. METASTAS ….. the ugliest word on this earth !!!!! I do not want to and throws him away from my one shoulder, but he impresses me with his insistence that ” dont you want to know if you’re going to die, now that you have a lump on your neck ??! I google on and the tears are high in my eyes. He creeps up again and sitting at my side, holding me. Schhhh It is best if you google on … so, so … just a little more …. so, so …. In the end, I give up and I collapse into bed and just cry of anguish. I understand that I have received ”the cancer of the brain” and will interpret everything as a potential threat to my life. I will be the one hypercondric I never thought I would be, and that seems extremely energy-stealing for yourself and others. And I cry because I have no choice. I had to react and act on everything to be allowed to live !!! The breather looks at me with his ”Well you’ve got me ”- his eyes. I can not stand more and fall asleep with the iPad in his arms and him by my side. Calling the next day and make an appointment with a doctor who will look at my ”gooseberry” tomorrow at MAS, after my radiation in Lund.

Need not to ask him about the other ”symptoms” that are popping up one after the other after the last chemo. Found the answer to my thoughts about why I’m so tough, tired, lactic acid in the muscles and stiff as a retiree on a page with cancer:
The worst side effects have been about 3 months after the last chemotherapy treatment and one can live with chemotherapy side effects for up to two years. There was no one who told me.

So guys, you can only have patience with me, and then I have patience with breather.