Mammografi/ Mammography

  Hälsokällan på Malmösjukhus

Jag sitter där i väntrummet med hjärtat tydligt högljutt pumpande genom mina vener. Jag undrar stilla om de andra tre kvinnorna hör min puls. ”Välkommen tillbaka!” ropar plakaten glättigt, medan jag provar att bara se ut som om jag helt tillfälligt ska till min vanliga hälsokontroll. Den ena kvinnan stirrar på mig med en tom blick, hon kollar uppifrån och ner och sen ser jag att kvinna nummer två växlar ögonkontakt med ettan och jag tror mig förstå att de nog har räknar ut det. Jag vet inte om de har dragit slutsatsen från mitt korta hår, utan frisyr eller käck hårfärg, fuck cancer-armbandet och min svettiga panna, eller att de faktiskt kan se ”flåsaren” som sitter hopkurad tätt intill mig på soffan. Jag bara stirrar på ”Välkommen tillbaka” och tänker på att jag hellre hade sprunget skrikande väck, och kände mig inte en skit välkommen. Jag är samtidigt rädd att min blotta närvaro skulle få någon av kvinnorna att göra detsamma. Lugn och fin… Efter ett tag kommer sköterskan och hämtar mig, och sätter mig om hörnet, där inga ”Välkommen tillbaka”-plakater är uppsatta och tanten som satt där hade samma frisyr som jag. Det känns tryggare att sitta här och om du frågar kvinnorna vid sidan om, så var det nog bekvämare för dem också. När jag väl kommer in får jag styrkan av att snart äntligen få veta om allt är borta i bröstet och eliminera om där var något i det andra. Jag talar med sköterskan och följer hennes instruktioner. Varför ska det göra så ont att få mammografi? Tanken far genom huvudet. Jag försöker att läsa sköterskans miner. Ser hon bekymrad ut? Nej… bra! Men när andra fotot ska tas börjar tårarna trilla ner för mina kinder. Jag blev väldigt förvånad och överraskad att jag stod där och grät över en mammografi, när året har serverat mig betydligt hårdare behandlingar. Men helt plötsligt kändes allt så oroligt och ovisst. Känslor från förra mammografin och året som gått, dök upp och rädslan svämmade över. Sköterskan verkade inte alls förvånad och dök upp med en bit papper och fortsatte sitt arbete. Hennes trygga röst berättade att det inte var konstigt att jag blev berörd och jag blev lugnad och mindre generad över tårarna. Efteråt fick jag träffa läkaren, som gjorde ultraljud, och detta var betydligt mindre obehaglig upplevelse.

När jag sakta gick genom området, förbi onken, upp mot Södervärn, i den vackra hösten, smög sig en liten kall hand in i min och jag tror om någon såg mig bakifrån, så såg dom oss. Vi satte oss på en bänk vid ”Hälsokällan”, drog in den kyliga luften och tänkte att här sitter vi. Nästan ett år senare sitter jag här. Den 12 november är det årssamtal och jag får svar på mammografin. Väntan blir olidlig….

Men de små vackra tecknen i mitt liv spår om ett svar jag önskar höra. 
Health source of Malmö Hospital

I’m sitting in the waiting room with the heart clearly noisily pumping through my veins. I wonder if the other three women hear my pulse. ”Welcome back!” shouts posters blithely, while I try to just look as if I’m just going to my regular health check. One woman staring at me with a blank look, she’s looking from the top down, and then I see  woman number two gears eye contact with number one and I think I understand that they probably have been seeing it. I do not know if they have concluded from my short hair, no hair nor dashing hair, fuck cancer bracelet and my sweaty forehead, or that they can see ”the breather” that sits nestled close to me on the couch. I just stare at the ”welcome back” and think that I would rather have run away screaming, and felt nothing close to welcome. I am also afraid that my mere presence would have any of the women to do the same. Calm and nice … After a while, the nurse calls me and puts me around the corner, where there are no ”welcome back” -posters is and the lady who sits there had the same hairstyle as me. It feels safer to sit here and if you ask the women on the other side, it was probably more convenient for them too. When I enter the room, I get the strength from soon finally know if everything is gone in the one breast and eliminate if there was something in the other. I speak with the nurse and follow her instructions. Why has it be so painfulgetting mammograms? The thought runs through the head. I try to read the nurse’s faces. Is she worried? No … good! But when the second photo will be taken, the tears start falling down my cheeks. I was very surprised that I stood there and cried for a mammogram, when the year has been serving me much harsher treatments. But suddenly everything felt so anxious and uncertain. Feelings of last mammography and the past year, appeared and fear flooded. The nurse did not seem at all surprised, and showed up with a piece of kleenex and continued her work. Her confident voice told me that it wasn’t uncommon with this reaction and I was reassured and less embarrassed over the tears. Afterwards I met with the doctor who did the ultrasound, and this was substantially less unpleasant experience.

As I slowly walked through the area, past Onken, up against Södervärn, the beautiful autumn a little cold hand slipped into mine and I think if someone saw me from behind, they did see us. We sat down on a bench at the ”Health source”, I pulled in the cold air and thought ”here we sit”. Almost a year later I am sitting here. On 12 November, it’s yearappointment and I get answers to the mammography. The wait becomes unbearable ….

But the small beautiful signs in my life smells of an answer I want to hear.

Annonser