1-årskontroll/1-year checkup 

  Får iväg barnen till skolan. Tar en smörgås och tittar på nyheterna. Jag kollar inkallelsen 100 gånger…ja, 10.30… torsdag… den 12 november. Är rädd för att ha missat något för då är väntetiden säkert ett par månader för att få ny tid. Klockan är bara 8.55. Goda tider, eftersom det räcker att jag går hemifrån 10.00 för att hinna till onkologen på Malmö sjukhus. Är orolig och kollar igen. Jo, det stämmer. 10.30. Tänker att jag ser på nyheterna igen klockan 9, och ser om jag kan fokusera på vad som sägs omgång tre för idag. Helt plötsligt går det en ilning genom kroppen…!!! Shit!!! Det är ju inte mottagning av läkare på MAS längre!!! Shit, shit, shit!!! Det är i Lund!!!!!! 
”Tanten” kom ur sängen, in i duschen, på med makeupen (måste ju se ”frisk” ut när doktorn ska ”skriva ut” en), gele’ i håret, borsta tänderna, virra runt ”vad ska jag ha på mig, vad ska jag ha på mig”?, körkort, jojo-kort, mobil, lappen med adressen på var på Lunds sjukhus, googla adressen, småskuttande ner till stationen, hinner precis innanför dörrarna på tåget till Lund….!!!

Från insikt till jag satt i väntrummet på onkologen i Lund – 1 timme blankt!!! Världsrekord! OCH, en halvtimme för tidigt! Jag hade spurtat ut ur dörren utan att checka vad klockan var. Så där satt jag 10.00 i väntrummet. Oron låg tjock som en morgondimma över en äng i november. Fler som skulle på årssamtal. 

Kom in. Allt fint med resultaten!!!!  Niclas går igenom trippelnegativ cancer igen. Om jag inte får återfall eller utvecklar metastaser under nästa ett till ett och halvt år, har mina odds drastiskt ändrat sig till att 93% med min cancer lever om 10 år! Detta bland annat på grund av att det är en aggressiv cancer och det ”går snabbt”. Men nu har halva tiden gått och jag kan bara tro på att nästa år snart över och jag kan fira i stor stil. Och det är ju fina odds att man nästan garanterat lever om 10 år, med tanke på alla andra saker som kan drabba en på dessa år 😉. 

Däremot fick jag inte OK att lämna blodprov för att mildra ångesten över att där kan finnas metastaser i mitt system och önskan om att de kan spåras i tid. Niclas förklarar att det stämmer att man kan spåra metastaser, men det har inte gjort någon skillnad i överlevnad när man har jämfört dem som lämnat prov och jämförelsegruppen. De har lika stor överlevnadstid, så man får inte längre liv. Skillnaden är att de som man spårar metastaserna innan personen får fysiska tecken av spridningen sätts på långvarig cellgift de sista åren av deras liv, medan de andra lever vidare mer eller mindre ”lyckligt ovetande”. Dödligheten är dock samma, men livskvaliteten är högre hos dem som inte blev behandlade. 

Jag blev helt tom och hoppet dalade, när jag nu vet att allt är upp till mig. Jag ska söka hjälp om jag märker någon annorlunda, som smärta eller mer trötthet. Det är det jag skall det nästa året. Det är bara svårt när jag har en kronisk, reumatisk sjukdom i botten, och fatigue (trötthetssyndrom som följd av cellgiftsbehandling, som kan sträcka sig över ett par år). Jag kände mig oerhört sviken och ledsen när jag gick där ifrån. Jag hade hängt upp mitt hopp på att kunna slappna av och vara ett steg före genom att lämna blodprov och därigenom förhindra att eventuella metastaser växer till sig. Nu har jag inget ”försvar”. Det är tungt. 

Jag måste leva i nuet. Precis som jag predikar. Jag måste hänga upp mitt hopp på att varje dag är en bra dag. Och speciellt denna dag är en alldeles, speciellt bra dag!!! Jag måste ha tillit till att allt blir bra. Jag älskar mitt liv tillsammans med mina barn! Detta år måste vara ”förspelet” till resten av mitt fantastiska liv….det måste det bara vara…💜 


  Get the kids off to school. Take a sandwich and watch the news. I check invitation 100 times …. 10:30 … Thursday, November 12th. Are afraid of having missed something because then the wait is surely a couple of months to get new time. It’s only 8:55. Plenty of time, because it is enough that I leave home 10:00 to make it to the oncologist at the Malmö hospital. Check it again. Yes that’s right. 10.30. Thinking that I watch the news again at 9 o’clock, and see if I can focus on what’s being said round three for today. Suddenly, it is a thrill through my body … !!! Shit !!! It’s not doctor’s Office at MAS longer !!! Shit, shit, shit !!! It is in Lund !!!!!!

”The old lady” got out of bed, into the shower, put on makeup (have to look ”healthy” when the doctor is telling me Im ok), gel in my hair, brush my. teeth, running around ”what should I wear, what should I wear ”?, license, Jojo card, mobile, note with the address of where at the Lund hospital, googling the address,skipping down to the station, getting inside the doors of the train to Lund …. !!!


From insight til I sat in the waiting room of the Oncology at Lund – 1 hour flatly !!! World record! AND, half an hour early! I was sprinting out the door without checking what time it was. So there I was ten o’clock in the waiting room. Concerns thick like a morning mist over a meadow in November. More people back for yearly checkup. 


Sat down. Everything fine with the results !!!! Niclas goes through triple negative cancer again. If I do not get a relapse or develop metastases during the next one to one and half year, my odds drastically changed to 93% survival for next 10 years! This is partly because it is an aggressive cancer and it ”grows fast”. But now half time, and I can only believe that next year will soon be over and I can celebrate in style. And that’s good odds that you are almost guaranteed to live 10 years, given all the other things that can affect one in those years 😉.


However, I did not OK to get bloodtest to help ease the anxiety that there may be metastases in my system, and so they can be traced in time. Niclas explains that it is true that one can detect metastases, but it has made no difference in survival when compared to those submitted samples and the comparison group. They have equal survival, but no longer lives. The difference is that those who can trace the metastases before the person gets physical signs of the spread is put on prolonged chemotherapy the last years of their lives, while others remain more or less ”blissfully unaware”. The mortality rate, however, is the same, but quality of life is higher in those who were not treated.


I was completely empty and the hope sank as I now know that everything is up to me. I will seek help if I notice a different, more pain or fatigue. That’s what I have to be aware of until next year. It’s just hard when I have a chronic rheumatic disease in the bottom, and fatigue (Fatigue Syndrome as a result of chemotherapy, which can stretch over a few years). I felt incredibly betrayed and sad when I walked away. I had hung up my hope of being able to relax and be one step ahead by leaving the blood and thereby prevent any metastases growing big and bad. Now I have no ”defense”. It’s hard.


I must live in the present. Just as I preach. I have to hang up my hopes on that every day is a good day. And especially this day is a very, especially good day !!! I must have faith that all will be good. I love my life with my children! This year must be the ”prelude” to the rest of my amazing life …. it must just be … 💜


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s