Svar på röntgen/Xray results

  Han sitter med mig, där tvärs över bordet på Mando på gågatan i Malmö. Vi har precis fått in maten, och alla bord är upptagna inomhus, så vi sitter utomhus under infravärme. Det är bara mars månad och lovligt kallt till trots konstgjord värmekälla och filt. Jag har efter två veckor fått svar på skelettröntgen. Rent för länge att gå och vänta på svar, men nu ska vi fira! Vi sitter där med leende i hjärtan och tårfyllda ögon, kämpar med gråten medan jag provar att berätta för honom varför hela denna resa är en gåva. Jag provar att berätta målande om gåvan som vi fått, som är att vi vet in på vårt skinn hur snubblande tunn tråden är mellan att vara här eller inte vara här. Gåvan vi har är att vi kan sitta och uttrycka känslor och tankar för varandra, för vi vill inte ha dem osagda, och vi vill inte stå ensamma kvar med hjärtat fullt av ord som aldrig blev sagda. Vi känner varandras tankar bättre än vissa som levt tillsammans ett helt liv, för gåvan vi har fått är att få uttalat det som behöver sägas. Sen kanske vi har en sådan tur att vi kommer att leva i 100 år, och då får vi njuta av att vara varandra nära i ett helt liv. Vilken gåva! 

Jag ser på dig att du kämpar, och orden är svåra att få fram. Tårarna börjar rulla på oss bägge, och det finns bara du och jag ute i mörkret. Det är lättnadens tårar som förlöses efter 2 veckors hot om att sätta allt på ruta ett och börja om från början. Ingen annan kan förstå om de inte går igenom det. Ingen annan kan fatta hur lång väntan är, när ovissheten fyller vardagen. Utifrån kan det ses som onödig oro, men berätta det för våra hjärnor och hjärtan. Jag skriver det här för att beskriva att avslutad behandling inte betyder avslutad oro. Avslutad behandling betyder inte att allt blir som det var. Avslutad behandling betyder bara ett avslutat kapitel, för boken står öppen tills den slår igen av sig själv – på det ena eller andra sättet….

Till trots att vi firar är aptiten bortblåst, och maten blir kall. Jag håller din hand och vi sitter tysta. Sorlet av människor runt omkring låter väldigt långt borta, och jag kan höra mina egna, djupa andetag. Jag undrar om jag ska låta bli att berätta nästa gång, för där kommer att vara fler ”akuta” undersökningar under detta år, för att kunna säkra min hälsa. Men jag förstår dig. Jag är också för ärlighet. Då slipper man gissa sig till sanningen. Men jag vet att detta har tagit hårt på dig. Du nickar igenkännande när jag pratar om gåvan vi har fått, men jag kan också se en outtalad smärta i ditt ansikte. 

Du börjar bli stor, och borde inte veta om alla känslor som du nu har boende i din kropp och själ. Du borde inte tyngas av rädslan att mista din mor. Du borde inte förstå mig när jag talar om gåvan. Jag ursäktar att jag har utsatt er bägge, mina kära barn, för denna omväg i livet. Men nu när vi ändå står här där vi står, så har vi något vackert tillsammans. Vi har turen upp till nu att ha de goda oddsen på vår sida, och tiden att njuta av detta. Vi har betalat ett pris, och gör fortfarande, men än så länge är gåvan mer värd än priset vi betalar. 

Arm i arm går vi hem och konstaterar att vi tre har tur som har varandra. Att vi har kämpat en kamp tillsammans som inte är helt till dörrs, men som ser ljus ut här och nu, och har bundit oss samman med band som är starkare än något band i världen. 

Min son. 

Så stor. 

Så vis. 

He sits with me, across the table at Mando on ”the strip” in Malmö. We have just received the food, and all the tables are occupied indoors, so we sit outside under the infraheat. It’s only March and too cold to sit outside despite the artificial heat source and blanket. I have two weeks later received a response on the bonescan. Too long time to go and wait for an answer, but now let’s celebrate! We sit there with a smile in our hearts and tearful eyes, struggling with feelings while I try to tell him why this whole trip is a gift. I try to tell vividly about the gift that we have received, which is that we live and know how thin the thread is between being here or not be here. The gift we have is that we can sit and express thoughts and feelings for each other, because we do not want them unsaid, and we do not want to be left behind with a heart full of words that were never expressed. We know each other’s thoughts better than some who have lived together for a lifetime, for the gift we have received is to express what needs to be said. Then we may have such luck that we will live for 100 years, and then we will enjoy being close to each other in a whole life. What a gift!
I look at you that you are struggling, and the words are difficult to obtain. The tears are rolling on both of us, and there’s only you and me out there in the dark. They are tears of relief after two weeks of ”threats” to bring everything to square one and start over. No one else can understand if they do not go through it. No one can believe how long the wait is, when uncertainty fills everyday life. From outside it can be seen as unnecessary anxiety, but tell our minds and hearts. I write this to describe that the end of treatment does not mean the completion of the concern. Completion of treatment does not mean that lift will be as it was. Completion of treatment does not mean a closed book, but the last written chapter remains open until it shuts itself – in one way or another ….
Despite the fact that we are celebrating, is the appetite vanished, and the food gets cold. I hold your hand and we sit silent. The buzz of people around sounds very far away, and I can hear my own, deep breaths. I wonder if I should choose not to tell the next time, because there will be more ”emergency” checkups this year, in order to secure my health. But I understand you. I am for honesty too.This eliminates the need to guess the truth. But I know this has been hard on you. You nod of recognition when I talk about the gift we have received, but I can also see that an unspoken pain is in your face.
You’re getting big, and should not know about all the emotions you have living in your body and soul. You should not be burdened by the fear of losing your mother. You should not understand me when I speak of the gift. I apologize to both of you, my dearest children, for this detour in life. But now, when we stand here where we are, we have something beautiful together. We are fortunate up to now, to have the good odds on our side, and the time to enjoy this. We have paid a price, and still do, but so far the gift is worth more than the price we pay.
Arm in arm, we go home and agrees on that the three of us are lucky to have each other. That we have fought a battle together that is not quite to the end, but looks bright here and now, and have bound us together with strings that are stronger than any ties in the world.

My son.
So big.
So wise.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s